efter Lars Anderssons roman i regi av Leif Stinnerbom

” – Alltid förr i de här trakterna räknade vi skogsmilen efter hur lång väg det tog att slita ut ett par näverskor”, tänker den gamle spelmansvirtuosen Lomjansguten, när han i slutet av sin levnad närmar sig sina skogsfinska hemtrakter i Värmland. Omtöcknad av trötthet och feber är det som om tanken vrider sig: - ”Träden lurar man inte.” Lomjansguten märker att han befinner sig i den del av skogen där han som barn med en förtrollad yxa högg ut sin egen mieskuva, en människobild, ett ansikte, i ett av alla de träd som hade magiska krafter.

Nu minns han plötsligt i sin ensamhet vad han hamnat bland för slags folk. De som nu omger honom kallas köyri, de omvridna, människor som hade dött i skogen före sin tid och blivit fastklämda mellan två korsvuxna träd. Lomjansguten hör nu deras jämrande röster, när träden rör sig och skaver mot varandra:

”- Han bär på nånting, den där, som han byltat in.”
”- I skinn. Kan vara många saker det.”
”- Kan vara en syster. Kan vara en yxa.”
”- Kan vara en fiol, om man rätt känner igen personen.”

I fårskinnet finns mycket riktigt en fiol. Det var musiken som tog Lomjansguten från det fattiga torpet i Gräsmark och ut i världen. Per Jönsson Lumiainen (1816-1875) var en enastående talang och musikbegåvning som det fortfarande idag berättas om i stugorna på Finnskogen i Värmland.

Leif Stinnerbom har tillsammans med dramaturgen Susanne Marko dramatiserat Lars Anderssons kritikerrosade roman, en skröna som befinner sig i samma mytiska, värmländska drömlandskap som Selma Lagerlöf. Föreställningen har premiär i Berättarladan på midsommardagen 2015.